Figure 1: Foto av Emil Gottschlag.

Kära du, det var så längesedan vi råkades. Våra minnen tillsammans känns som blot en rosenröd dröm, uppdiktad i en fjärran tid där ljusa försommarmorgnar gnistrade av friskhet och nätterna var lyckligt sömnlösa.

Kära du, det fanns en tid då minnena ännu var skarpa, men nu, efter timmar och åter timmar tillsammans är de bleka och kantstötta. Aldrig kan jag återgå till urprungskällan, utan varje minne minns som det mindes senast.

Kära du, mycket har hänt sedan vi råkades. Någon lärde mig om brustna hjärtan, en annan om viljan att inte existera och en tredje om att lämna knutarna i huvudet till sitt eget fördärv. Ditt signalement hade försjunkit i glömska och mitt tvivel på din existens sköljde över mig oftare än inte.

Kära du, trevligt att råkas igen.